Fru Lindström Orerar

Är det inte typiskt, att när man har upplevt saker eller bara funderat och ska blogga om dem, då är de plötsligt borta? Ritkigt jobbigt.

Jaja. Idag har det varit jobbigt. Men igår var det faktiskt värre.

Jag arbetar som personlig assistent åt en kvinna med MS som sitter i rullstol. Hon är klar och redig.
Men på sista tiden har jag fått en klump i magen när jag cyklat dit.
Jag vet inte vad det är, men jag är klumpig och osäker när jag är där.
Antingen tar jag i för hårt eller för löst när jag hjälper henne, jag får inte in rutinerna i huvudet (vid vilken vinkel när huvudändan lyfts skall jag ta bort kudden, när ska jag hjälpa till att ta med hennes ben ur sängen, vill hon till datorn eller till köket vid olika tidpunkter, skall jag alltid tömma urin stomi-påsen när hon har gjort morgontoaletten, vid vilken tidpunkt skall jag lägga underlägget i rullstolen, när ska jag hjälpa henne att lägga upp benet osv?).

Så jag frågar. Jag frågar och frågar och frågar och frågar.
Vill du?
Skall du?
Hur vill du att?
Hur känns det när/att/om?

Jag känner det som att hon blir så less på mig.

Jag förbannar lärarna som daskat in patienters autonomi så hårt i ryggmärgen på mig.

Jag är väldigt klumpig när det kommer till rullstolen, det är så lite plats att navigera på.
Igår skulle jag rulla in henne under fläkten för eftermiddagens rökning, jag kom som vanligt lite snett och backade för att ta om, då suckar hon och tar över med händera. Sucken förstörde min dag. Och jag blev jätteledsen.

Senare skulle jag rulla henne till köksbordet till middagen, kom lite snett då också och hon säger åt mig "fel håll".
Jag backar ut och försöker igen. "Fel håll".
Jag fattar inte. Jag är inte en tankeläsare. Jag får ingen indikation alls på vilket håll hon menar. Hon suckar igen och tar över. Jag ser hur hon gör för att navigera rätt och gör så idag, vilket gick bra.
Jovisst hade jag kunnat fråga vad hon menade, men jag hade blivit så förvirrad och ledsen för det andra under den dagen att jag missade det.

Hon är väldigt trevlig och rolig annars. Men jag känner det som att jag aldrig kommer att lära mig eller kunna utföra något av dessa moment på ett tillfredsställande sätt. Jag har börjat räkna ner dagarna till den sista dagen: 9 arbetsdagar, ca 3 veckor. Jag ser fram emot det och hoppas att jag verkligen har lärt mig något.